I förrgår blev jag dansk. Igår var jag svensk igen. Idag börjar jag förbereda mig för att bli dansk igen. Danska nationalsången, "Det er ett yndigt land" går på repeat tillsammans med vad jag har förstått, är originalversionen av "Vi er röde, vi er hvide" av Re Sepp Ten. En för övrigt mycket bättre låt än nationalsången! Ser mycket fram emot att sjunga dem hela helgen! Imorgon styr vi kosan mot Danmark, mot Herning, mot EM och "den Jyske Bankboxen"!   

Idag måste dock fokus hållas på artikelsökning. 10 veckor C-uppsats står för dörren.

Titeln är det sista man skriver, men den kom till oss som från en klar himmel igår: Instead of looking at my disability, listen to what I´m trying to tell you. Kommer antagligen att modifieras lite under tidens gång...men visst är den snygg? Tänk att veta vad man vill säga, men ingen förstår eller tar sig tid att lyssna på vad det är du vill ha sagt? Tänk dig in i den situationen och du kommer förstå lite av vart det är vi vill komma. Vi vill belysa kommunikationen mellan vårdpersonal och personer med funktionsnedsättning. Syftet är inte helt färdigt formulerat än, men det blir det förhoppningsvis idag.

Igår fick vi kalla fötter. Vad har vi gett oss in på? Vi ville från början skriva om förståndshandikappade (vilket det inte heter numera, har vi lärt oss, utan "personer med funktionsnedsättning") och rätten till att skaffa barn. Gick inte att få in omvårdnad och en allmänsjuksköterska i det, vilket är två av de kriterier som måste finnas med. Fanns inte heller tillräckligt med studier. Vi ändrade oss till förståndshandikappade och sexualitet, men även där gick vi bet...vår handledare tyckte inte att vi skulle ge upp, utan sa att titta på begreppet "bemötande". Det blev för stort.

Nu sitter vi här och har fem (eller om det är fler) veckors arbete bakom oss med ett arbete om kommunikation. Det är ganska långt ifrån det vi från början ville skriva om, och vi undrar, vad lär vi oss av detta? Det är ett otroligt intressant arbete och vi lär oss massor hela tiden, men hur stor nytta kommer vi ha av detta när vi faktiskt påbörjar vårt nya yrke som sjuksköterskor? Vår tanke var även att skriva om något som andra kunde lära sig något av, och vi funderar på hur mycket nytta detta arbete kan ha för de som redan arbetar inom vårdyrket? Det som är roligt är att detta är något som vi båda brinner för, och det verkar som om att ingen annan har skrivit om samma ämnen tidigare, i alla fall inte på Karlstad Universitet. Att finna studier om detta ämne är otroligt svårt då de studier som finns är gjorda på barn, och vi måste finna studier gjorda på personer över 18år.    

Att byta ämne nu, då är flera veckors idogt arbetande åt fanders, men kanske vi kan lämna något som kan vara behjälpligt för andra i framtiden? Eller så fortsätter vi bara, och ser vad vi finner, vi har redan upptäckt att det finns flera instrument för att mäta smärta hos personer som inte kan göra sig förstådda, t ex. Det visste vi inte. Hur tillförlitliga de är kommer vi att undersöka närmare. Vårt andra alternativ var at skriva om "att leva med tidig demens/alzheimers, ur patientens synvinkel", men även här går vi bet på studier. Tankarna finns på multisjuka äldre, och även på dem som i tidig ålder drabbas av en obotlig sjukdom där man vet att man sakta men säkert går döden till mötes, eller vet att man kommer att bli till en "grönsak" som det kallas i folkmun. Usch, jag ryser bara jag tänker på det, kan inte ens föreställa mig hur jag själv skulle reagera om jag fick en sådan diagnos. Det finns så otroligt mycket jag vill undersöka, som jag vill skriva om, lära mig mer om, och jag vet inte vart jag ska börja...

Jag skulle vilja rädda hela världen, men det är ju inte gjort i en handvändning direkt...    

Att leva med funktionsnedsättning är kanske en bra början ändå? Förhoppningsvis kommer vi fram till ett resultat som kan hjälpa oss att hjälpa andra att förstå dem som inte själva kan förmedla sig.

Vad tycker du, vad vill du läsa om och lära dig mer om?   

Dags att packa det sista och bege mig mot universitet då vi ska ta ett slutgiltigt beslut. Kanske vi ska försöka diskutera våra funderingar med vår handledare? Hoppas att hon finns på uni idag. Vi har haft en ofantlig tur och fått den handledare som vi önskade, hon peppar och hjälper oss, men är samtidigt en riktig "pain in the ass". Hon ger oss inga raka svar, utan bara motfrågor...jag uppskattar det i hemlighet, för hon utmanar oss, hon får oss att inse att vi kan mer än vi tror, vi får jobba för svaren, och vi lär oss! OBS! Detta kommer jag dock inte att erkänna för henne förrns i slutet av kursen och vi har vårt G.   

Önskar alla en underbar dag!
 
 

Jag kissade ner mig på jobbet för ett tag sedan. Inte så att det blev en stor pöl runt mig, men tillräckligt för att jag behövde byta byxor.  Jag var jättekissnödig men tänkte att jag klarar av att hålla mig tills jag lämnat in min kassa. Väl ankommen till kassakontoret så har "pengatanten" gömt sig och hoppar fram och skriker när dörren öppnas. Halva IKEA hörde mitt skrik, och kunderna vände sig om och tittade. Det var då det hände. Jag kallas nu inom vissa kretsar på jobbet för Peewee.

Idag har Tess (arbetskollega tillika min kassamentor) upptäckt att om en kund köper en smörkaka så står det "cockie" på kvittot istället för cookie. Hysteriskt roligt en dag som denna. Mattias (ytterligare en skön kollega) tycker att jag och Tess drar "kassa" skämt.   

Jag fick ännu ett skrattanfall idag, då jag inte kunde hålla mig, hur oproffessionellt det än kan verka. Till mitt försvar var det kunden som började skratta...han skulle betala med kort, men det ville inte fungera. Då sa hans väninna: Du måste föra in den långsamt och hårt. Mannen och jag tittade på varandra, och sedan var det kört. Även väninnan skrattade lite generat!

Just nu leder Sverige över Ryssland i handbollen, hoppas att det håller i sig. Jag åker till Herning på fredag för att se semifinalerna och finalerna i Handbolls-EM. Vore trevligt om Sverige kunde finnas med i någon av matcherna. Om inte annat så har jag även packat en dansk tröja. Tänk om det kan bli lika rysaraktigt som när vi var och såg dem spela kvart och semi under OS? Vågar inte ens tänka tanken...

För att knyta an lite till förra inlägget så kan jag nämna att det första som slog mig när jag kom av flyget var att alla löpsedlar skrek ut hur mycket man kunde gå ner i vikt på kortast möjliga tid. Det var faktiskt en liten chock att även nyhetstidningarna hade viktminskning på löpsedeln. Det gjorde stort intryck på mig. De flesta länder jag har arbetat i är det tvärtom, att ha en stor rumpa och fylliga lår innebär att man är vacker, tillsammans med några härliga rynkor! Eller så är det jag som inbillar mig för att jag vill att det ska vara så...  

En annan sak som jag funderat mycket på genom åren var en sak som Shibanis pappa sa. Shibani var en indisk tjej som jag bodde ihop med när jag studerade i Barcelona. Hennes pappa sa att rök gärna en joint då och då, men lova mig att du aldrig tar en cigarett. Här hemma säger vi nästan det omvända...konstigt hur olika det kan vara.

Jag vill även passa på att säga tack till Elionor och Mattias som bjöd upp till en otroligt trevlig kväll igår! Längesedan jag dansade så mycket. Elionor är hon till höger på bilden ovan, jag är den till vänster. Det är även henne jag kommer att få sätta mitt hopp till de närmaste 10 veckorna. Imorgon går nämligen startskottet för C-uppsatsen. Hej då livet för en stund.

Idag bjuder jag på en gammal klassiker då jag uppenbarligen inte har något intressant att berätta just nu...håll till godo! 

Hon kom som ett yrväder...kl. 20.47 22/4 1981. 51cm lång vägandes 4170g och 35cm runt huvudet, jag var alltså stabil redan som nyfödd. Kolsvart hår som stod åt alla håll och blå ögon, rena trollet har jag fått höra.

Kan skryta med att jag höll huvudet stadig redan vid en månads ålder. Jag tror att det är något att skryta om i alla fall! (;

Nästan på dagen två år senare kom min ena broder till världen. Riktigt hur det gick till förtäljer inte historien, men på samma sätt som jag själv och de flesta andra bebisar antar jag. Vi kom via mamma, men jag misstänker även att vår far hade ett finger och lite till med i spelet...Minns inte så mycket från den här tiden, förutom en sak. Min lillebroders dop.

Jag vet inte om ni som läser kan föreställa er hur det är att få ett syskon, om ni inte har ett själva.  Jag antar att jag var fruktansvärt avundsjuk på den här lilla skitungen som fick all uppmärksamhet, i alla fall måste jag har känt så då. Det som hände var att både jag och Erik, som min bror kom att heta, döptes hemma, sommartid. Erik fick all uppmärksamhet. På altanen fanns det en uppblåsbar bassäng med vatten i. Jag hade fått en fin ny klänning till hans dop. Resten är enkel matematik.  

Lite på samma spår har mitt liv fortsatt. Jag bara gör, och tänker inte alltid på konsekvenserna. Allt som oftast går det bra, men ibland hamnar jag i de mest underliga situationer...jag har slått mig själv medvetslös med ett fruset lammelår, jag har blivit ertappad talandes med en torsk som hamnar innanför kockrocken, slagits med kokkorvar, gått vilse i arabiska öknen när min kamel skenade.  Jag har dykt med vilda delfiner och sköldpaddor, blivit biten av en muräna...Jag har besökt ställen och länder jag bara kunnat drömma om tidigare och jag har mött massor med människor runt om i världen har gjort stora, eller små avtryck i mitt liv. Jag har upplevt sorg, och massor med glädje. Jag har sett döden i vitögat, men klarat mig gång efter en annan.  Det har lärt mig att uppskatta livet och jag har levt lite som om att denna minuten kunde vara min sista.

Februari 2011. Jag befann mig i Egypten, igen. Totalt tre år har jag bott och arbetat i detta underbara land. Jag kan inte förstå att folket där gör sig själv så illa. Historien om det kommer nog att berättas en annan gång, men inte idag. Jag var med och evakuerade. Jag hjälpte till så att alla skandinaver som fanns på plats kom ordentligt hem. Själv hade jag skapat mig ett liv, och jag ville inte åka hem. Två timmar innan sista flyget skulle avgå, ändrade jag mig, sprang hem till min lägenhet, packade en liten väska, lämnade mitt liv. Jag vände mig om en sista gång och visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Jag följde de andra hem. Jag grät på flyget. Jag grät så jag trodde hjärtat skulle brista och inga tårar finnas kvar.

Vi landade på Gardemoen. Jag böjde mig ner och kysste marken. Allt jag kunde tänka var: Jag är fri. Jag är äntligen fri.