I torsdags fick vi ett bakslag. Igen. Vi var inte ens i närheten av ett godkänt på vårt examensarbete. Hela tiden har vi fått höra att vi är bra. Det kom som en chock, ett slag i ansiktet. Vårt språk var inte tillräckligt akademiskt, vi var ute och cyklade vad det gällde resultatet, introduktionen ska vi inte tala om. Vår handledare gjorde det klart för oss att gå upp på opponering, det kunde vi nog glömma. Vi hade en vecka på oss. En vecka att ändra allt. Ett arbete som upptagit våra tankar dygnet runt sedan jul. Ett arbete som kunde göra att vi blir utan legitimation. Vi hade en vecka på oss.

Jag bröt ihop. Vi bröt ihop. Vi bara grät. Vi var handfallna. Vi klarade inte av att sortera tankarna. Jag åkte och tränade. Jag sparkade, jag slog och  jag skrek ut min frustration. Jag gick på Aichi. Tai chi, fast i vatten, typ. Jag flöt, jag grät. Jag bastade. Jag grät. Jag körde hem. Jag fick stanna bilen, för jag grät så jag inte såg vägen. Min styrka är att jag kan se positivt på saker. Trodde jag. Jag sa till mig själv flera ggr att jag var tvungen att skärpa mig. Att vi skulle fixa detta. Bryt ihop och kom igen. Jag var så låg att jag trodde jag gått in i den berömda väggen. Jag tänkte: Är det såhär det känns, då vill inte jag vara med längre. Jag var ensammast i hela världen. "Alla" andra hade någon, men inte jag. Jag önskade så hårt att det skulle ringa på dörren och någon skulle stå där med en famn jag kunde krypa upp i. En famn som skulle krama mig och säga att allt skulle bli bra. Men dörrklockan förblev tyst, och jag fortsatte att gråta. Jag grät natten igenom. Somnade tillslut.

Vaknade rödgråten, svullen och snorig. Grät lite till. Tänkte på barnen i Somalia. Tänkte på alla som har det värre. Ställde mig framför spegeln, skällde på mig själv för att jag var så självisk. Nu var det skärpning. Det var inte Ragnarök direkt. Världen skulle inte gå under, jag skulle bara hamna lite efter.

Vi slet i 14 timmar. Vi stötte och blötte, vi nollställde oss, Vi bröt ner alla artiklar igen, vi jämförde, letade likheter, olikheter, vi satte ihop dem igen. Vi orkade inte mer. Vi skickade in. Vår handledare sa att hon skulle arbeta med oss under helgen. Lördag fm fick vi feedback. Vårt resultat var bättre. Vi var på rätt väg. Handledaren sa: Bra jobbat. Ta nu helg.  

Det gjorde vi typ. I alla fall lördag. Broder kom hit, vi tränade och åt god mat. Vi smygfotade mannen på bilden och hade trevligt.   På kvällen hade jag inflyttningsfest. Arbetskollegor, klasskamrater och annat löst folk samlades, åt korv, drack bål och avhandlade diverse ämnen.  Hat och Kamasutra diskuterades, men vad som blev sagt tror jag får stanna inom lägenhetens väggar. =)

Vi var tvungna att lämna in före alla andra eftersom att vår handledare var orolig för oss. Vi slet och gjorde långa dagar.  På onsdagen var det dags igen. Vi skickade även till min gamla svenskalärare som fick hjälpa oss med språket. Hon hade inte mycket att anmärka på, hon sa att jag hade förbättrat mig betydligt sedan jag gick i skolan! (; Vi kände själva att arbetet höll högre klass än tidigare, men vi vågade inte hoppas. Torsdag fm. Vi väntade och väntade.  Vi gick en promenad. Inte katten visste jag att jag hade värsta bad- och grillplatsen runt hörnet. Otroligt vackert var det!

Kl. 12 kom ett mail. Det stod: Vad ni än har gjort så har ni hittat nyckeln. Jag hittar bara petsaker att anmärka på. Ni är klara för seminariebehandling. Vi jublade och åkte med min far och bror till Leksand.

    Inget går problemfritt, men Erik fixade biffen. 

Fredag 15.45 skulle vi lämna in på riktigt. Vi hann att ändra det mesta, men inte allt. Arbetet är bra, det är riktigt

bra. Jag är stolt, och jag hoppas att det kommer att vara till nytta för många i framtiden. Till veckan är det dags att försvara arbetet, och opponera på andras. Sedan har vi ytterligare en vecka till på oss att finslipa. Det kommer att gå bra, från och med nu kommer det att gå bra, och jag ser framemot att få mitt liv tillbaka!

Önskar alla en underbar lördag, ni finner mig i restaurangkassan på IKEA om ni vill komma förbi och säga hej! 

Ps, på fredag vill jag att vi alla bär udda sockar! Vilket jag kanske gör varje dag i alla fall, men ändå...=)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan gjorde jag fel. En patient fick en annans läkemedel. Ångesten och rädslan för att det ska ske igen släpper inte taget. Om några timmar ska jag tillbaka till arbetet. Jag bävar redan för att klockan ska bli 20.00 och kvällsmedicinerna ska...

Det såg ut som hon sov, hennes långa mörkbruna hår låg utspritt över kudden. När jag kom in i rummet för att säga hej, och höra om hon behövde någon inför natten sträckte hon fram sin hand där hon höll en stor hårtuss, hon tittade upp på mig med tåra...

  Ojojoj, idag fick får jag användning för det bra (och påhittade) ordet informationstoxikos.  =) Totalrörigt på jobbet, med lite miss i kommunikationen, inget som inte löste sig, men att känna sig som en total jubelidiot inför läkarna när jag trod...

  Det är väl ingen som missat att jag nu är sjuksköterska?      Har arbetat i fem dagar nu, och har ingen aning om hur detta ska gå när jag om två veckor ska stå på egna ben, och inte ha en handledare som ränner runt och rättar till när jag mi...

Vart ska jag börja? Ingen har väl missat att jag blev utmanad på att genomföra en tjejklassiker?   Om jag ska vara ärlig så tror jag  att det var en utmaning som gick fel...jag tror faktiskt att jag utmanande de andra då jag var säker på att inge...