I torsdags fick vi ett bakslag. Igen. Vi var inte ens i närheten av ett godkänt på vårt examensarbete. Hela tiden har vi fått höra att vi är bra. Det kom som en chock, ett slag i ansiktet. Vårt språk var inte tillräckligt akademiskt, vi var ute och cyklade vad det gällde resultatet, introduktionen ska vi inte tala om. Vår handledare gjorde det klart för oss att gå upp på opponering, det kunde vi nog glömma. Vi hade en vecka på oss. En vecka att ändra allt. Ett arbete som upptagit våra tankar dygnet runt sedan jul. Ett arbete som kunde göra att vi blir utan legitimation. Vi hade en vecka på oss.

Jag bröt ihop. Vi bröt ihop. Vi bara grät. Vi var handfallna. Vi klarade inte av att sortera tankarna. Jag åkte och tränade. Jag sparkade, jag slog och  jag skrek ut min frustration. Jag gick på Aichi. Tai chi, fast i vatten, typ. Jag flöt, jag grät. Jag bastade. Jag grät. Jag körde hem. Jag fick stanna bilen, för jag grät så jag inte såg vägen. Min styrka är att jag kan se positivt på saker. Trodde jag. Jag sa till mig själv flera ggr att jag var tvungen att skärpa mig. Att vi skulle fixa detta. Bryt ihop och kom igen. Jag var så låg att jag trodde jag gått in i den berömda väggen. Jag tänkte: Är det såhär det känns, då vill inte jag vara med längre. Jag var ensammast i hela världen. "Alla" andra hade någon, men inte jag. Jag önskade så hårt att det skulle ringa på dörren och någon skulle stå där med en famn jag kunde krypa upp i. En famn som skulle krama mig och säga att allt skulle bli bra. Men dörrklockan förblev tyst, och jag fortsatte att gråta. Jag grät natten igenom. Somnade tillslut.

Vaknade rödgråten, svullen och snorig. Grät lite till. Tänkte på barnen i Somalia. Tänkte på alla som har det värre. Ställde mig framför spegeln, skällde på mig själv för att jag var så självisk. Nu var det skärpning. Det var inte Ragnarök direkt. Världen skulle inte gå under, jag skulle bara hamna lite efter.

Vi slet i 14 timmar. Vi stötte och blötte, vi nollställde oss, Vi bröt ner alla artiklar igen, vi jämförde, letade likheter, olikheter, vi satte ihop dem igen. Vi orkade inte mer. Vi skickade in. Vår handledare sa att hon skulle arbeta med oss under helgen. Lördag fm fick vi feedback. Vårt resultat var bättre. Vi var på rätt väg. Handledaren sa: Bra jobbat. Ta nu helg.  

Det gjorde vi typ. I alla fall lördag. Broder kom hit, vi tränade och åt god mat. Vi smygfotade mannen på bilden och hade trevligt.   På kvällen hade jag inflyttningsfest. Arbetskollegor, klasskamrater och annat löst folk samlades, åt korv, drack bål och avhandlade diverse ämnen.  Hat och Kamasutra diskuterades, men vad som blev sagt tror jag får stanna inom lägenhetens väggar. =)

Vi var tvungna att lämna in före alla andra eftersom att vår handledare var orolig för oss. Vi slet och gjorde långa dagar.  På onsdagen var det dags igen. Vi skickade även till min gamla svenskalärare som fick hjälpa oss med språket. Hon hade inte mycket att anmärka på, hon sa att jag hade förbättrat mig betydligt sedan jag gick i skolan! (; Vi kände själva att arbetet höll högre klass än tidigare, men vi vågade inte hoppas. Torsdag fm. Vi väntade och väntade.  Vi gick en promenad. Inte katten visste jag att jag hade värsta bad- och grillplatsen runt hörnet. Otroligt vackert var det!

Kl. 12 kom ett mail. Det stod: Vad ni än har gjort så har ni hittat nyckeln. Jag hittar bara petsaker att anmärka på. Ni är klara för seminariebehandling. Vi jublade och åkte med min far och bror till Leksand.

    Inget går problemfritt, men Erik fixade biffen. 

Fredag 15.45 skulle vi lämna in på riktigt. Vi hann att ändra det mesta, men inte allt. Arbetet är bra, det är riktigt

bra. Jag är stolt, och jag hoppas att det kommer att vara till nytta för många i framtiden. Till veckan är det dags att försvara arbetet, och opponera på andras. Sedan har vi ytterligare en vecka till på oss att finslipa. Det kommer att gå bra, från och med nu kommer det att gå bra, och jag ser framemot att få mitt liv tillbaka!

Önskar alla en underbar lördag, ni finner mig i restaurangkassan på IKEA om ni vill komma förbi och säga hej! 

Ps, på fredag vill jag att vi alla bär udda sockar! Vilket jag kanske gör varje dag i alla fall, men ändå...=)

Vart ska jag börja? Ingen har väl missat att jag blev utmanad på att genomföra en tjejklassiker?

Om jag ska vara ärlig så tror jag  att det var en utmaning som gick fel...jag tror faktiskt att jag utmanande de andra då jag var säker på att ingen skulle nappa. Jag skulle framstå i bra och sportig dager medan de andra skulle verka lata. Tyvärr var det en som nappade. Rejäl miss i planeringen!

Förra helgen var det dags för kortvasan. Min skidträning hade gått sådär till följd av snöbristen som varit. Innan loppet hade jag samlat ihop ca 1,5  mil fördelat på 4ggr. Åkte nog två ggr förra vintern med, men bara kortare sträckor. Jag har heller aldrig åkt utan att det är spårat.

Jag har hela tiden haft en romantiserad bild av att det ska vara -7, strålande sol och bra spår. Jag skulle dricka kaffe och äta bullar längs vägen, tjata lite med folk och ha det trevligt. Istället var det plusgrader, snöoväder och inga spår at åka i. Att jag inte skulle ta mig runt trots min obefintliga skidteknik fanns inte.

Första 10km gick bra. Ramlade i varenda backe, såg inte ett skit pga snön som vräkte ned, hade skavsår från start då pjäxorna inte var så använda som de borde varit, men höll ändå humöret uppe. Jag var inte ensam om att kämpa, och det kändes riktigt kul! Efter 7km började det att fastna snö under skidorna och jag gick som på styltor. Vallade om vid 11km och tänkte att nu jäkla, nu kör jag! Då hade jag varit ute i dryga 50 minuter, druckit sportdryck, stannat till och lyssnat (och shakat lite) på lite till ett band som spelade irländsk musik, riktigt trevligt, trots mina fall. Jag hade inte skadat någon, och ingen hade skadat mig. So far so good.  Bandet som spelade ser ni på bilden, och en man.

Efter ytterligare 7km hade jag stannat, tagit av mig skidorna och hackat loss is och snö 17ggr. Jag svor och muttrade högt för mig själv  och sa: Det är inte roligt, det är inte roligt. Om och om igen sa jag: det är inte roligt.  Av någon anledning skorrade jag på RRRRRen, kanske för att lätta upp stämningen lite, men jag lyckades inget vidare.    

Vid 17km således beslöt jag mig för att bryta. Ben och armar for åt alla håll då det nu började bli lite isigt, och jag var rädd för att skada någon, samtidigt som det fastnade meter med snö så fort jag kom till en uppförsbacke.  Jag hittade ett par karlar som spelade musik och gick dit (nu hade jag gått ett tag då jag inte kom framåt med skidorna på) och sa att: Det här är inte rrroligt, jag vill bryta.

De svarade att det fick jag inte göra där, om jag inte var skadad eller sjuk då det inte fanns transport som kunde hämta mig. Jag tog mig för låret och sa att aj aj aj, vilken lårkaka jag har fått. De trodde inte på mig.

Jag tänkte att mina ljumskar håller inte 4km till (där jag fick bryta), jag hade nämligen väldiga problem med att hålla ihop benen, de gled isär hela tiden och det tog varenda lårmuskel jag hade för att försöka hålla dem på rätt köl...inte lätt när man är ovan och det är halkigt!

4km till jag fick bryta, då skulle det bara återstå 9km, och det kändes surt. Jag blev sur och tog mina skidor under armen och knallade iväg. Jag försökte åka några ggr till, men när jag stannat 22ggr totalt för att hacka is insåg jag att jag kommer aldrig komma fram. Jag tänkte dock i mitt stilla sinne att om det är spår när jag kommer fram till 21km där jag får bryta, så fortsätter jag.

Det var en backe innan det stoppet. Det var isigt. Jag föll som en fura (igen) och rullade in till blåbärssoppan. Där låg jag i en sprattalde hög och en tjock gubbe med skägg hjälpte mig upp.  mycket snällt.  Jag insåg att jag kan inte kontrollera att jag inte slår någon med stavarna, vilket jag redan gjort ett par ggr, men då hade gått bra. Jag gick för att bryta. Det tog emot, det kändes som ett stort nederlag, men jag hade inte kul längre. Kroppen fungerade, men pannbenet sa stopp. Stoltheten fick sig en knäck, men det var ett bra beslut sett i efterhand.  Strax efter jag brutit kom helikoptern för att hämta en dam som fått en stav i ögat då det var en som tappade kontrollen och  föll...fy vad hon såg ut. Hoppas att det gick bra med henne, det var en del blod...hon var nr: 2 sa de.

   Till mitt försvar vill jag även säga att det var rekordmånga som bröt kortvasan i år, pga obefintliga spår och tungt före. Så har jag fått det sagt med.   

I sjukstugan var det full rulle! Där bjöd det på bullar, saft, buljong och kaffe, OCH vi fick via radio följa  när Sverige tog OS-silver i hockey! Stämningen var på topp bland oss loosers, och vi hade riktigt kul när vi skrek och hejade i väntan på att en buss skulle köra oss till Mora. En väldigt bra avslutning på något som i övrigt var en pina från början till slut. Ska även säga grattis till min vän som inte tackade nej till utmaningen, hon körde i mål på fyratimmarnågonting!

Nu börjar Morden i midsommer, så tack för nu!