Hon kom som ett yrväder...kl. 20.47 22/4 1981. 51cm lång vägandes 4170g och 35cm runt huvudet, jag var alltså stabil redan som nyfödd. Kolsvart hår som stod åt alla håll och blå ögon, rena trollet har jag fått höra.

Kan skryta med att jag höll huvudet stadig redan vid en månads ålder. Jag tror att det är något att skryta om i alla fall! (;

Nästan på dagen två år senare kom min ena broder till världen. Riktigt hur det gick till förtäljer inte historien, men på samma sätt som jag själv och de flesta andra bebisar antar jag. Vi kom via mamma, men jag misstänker även att vår far hade ett finger och lite till med i spelet...Minns inte så mycket från den här tiden, förutom en sak. Min lillebroders dop.

Jag vet inte om ni som läser kan föreställa er hur det är att få ett syskon, om ni inte har ett själva.  Jag antar att jag var fruktansvärt avundsjuk på den här lilla skitungen som fick all uppmärksamhet, i alla fall måste jag har känt så då. Det som hände var att både jag och Erik, som min bror kom att heta, döptes hemma, sommartid. Erik fick all uppmärksamhet. På altanen fanns det en uppblåsbar bassäng med vatten i. Jag hade fått en fin ny klänning till hans dop. Resten är enkel matematik.  

Lite på samma spår har mitt liv fortsatt. Jag bara gör, och tänker inte alltid på konsekvenserna. Allt som oftast går det bra, men ibland hamnar jag i de mest underliga situationer...jag har slått mig själv medvetslös med ett fruset lammelår, jag har blivit ertappad talandes med en torsk som hamnar innanför kockrocken, slagits med kokkorvar, gått vilse i arabiska öknen när min kamel skenade.  Jag har dykt med vilda delfiner och sköldpaddor, blivit biten av en muräna...Jag har besökt ställen och länder jag bara kunnat drömma om tidigare och jag har mött massor med människor runt om i världen har gjort stora, eller små avtryck i mitt liv. Jag har upplevt sorg, och massor med glädje. Jag har sett döden i vitögat, men klarat mig gång efter en annan.  Det har lärt mig att uppskatta livet och jag har levt lite som om att denna minuten kunde vara min sista.

Februari 2011. Jag befann mig i Egypten, igen. Totalt tre år har jag bott och arbetat i detta underbara land. Jag kan inte förstå att folket där gör sig själv så illa. Historien om det kommer nog att berättas en annan gång, men inte idag. Jag var med och evakuerade. Jag hjälpte till så att alla skandinaver som fanns på plats kom ordentligt hem. Själv hade jag skapat mig ett liv, och jag ville inte åka hem. Två timmar innan sista flyget skulle avgå, ändrade jag mig, sprang hem till min lägenhet, packade en liten väska, lämnade mitt liv. Jag vände mig om en sista gång och visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Jag följde de andra hem. Jag grät på flyget. Jag grät så jag trodde hjärtat skulle brista och inga tårar finnas kvar.

Vi landade på Gardemoen. Jag böjde mig ner och kysste marken. Allt jag kunde tänka var: Jag är fri. Jag är äntligen fri. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan gjorde jag fel. En patient fick en annans läkemedel. Ångesten och rädslan för att det ska ske igen släpper inte taget. Om några timmar ska jag tillbaka till arbetet. Jag bävar redan för att klockan ska bli 20.00 och kvällsmedicinerna ska...

Det såg ut som hon sov, hennes långa mörkbruna hår låg utspritt över kudden. När jag kom in i rummet för att säga hej, och höra om hon behövde någon inför natten sträckte hon fram sin hand där hon höll en stor hårtuss, hon tittade upp på mig med tåra...

  Ojojoj, idag fick får jag användning för det bra (och påhittade) ordet informationstoxikos.  =) Totalrörigt på jobbet, med lite miss i kommunikationen, inget som inte löste sig, men att känna sig som en total jubelidiot inför läkarna när jag trod...

  Det är väl ingen som missat att jag nu är sjuksköterska?      Har arbetat i fem dagar nu, och har ingen aning om hur detta ska gå när jag om två veckor ska stå på egna ben, och inte ha en handledare som ränner runt och rättar till när jag mi...

I torsdags fick vi ett bakslag. Igen. Vi var inte ens i närheten av ett godkänt på vårt examensarbete. Hela tiden har vi fått höra att vi är bra. Det kom som en chock, ett slag i ansiktet. Vårt språk var inte tillräckligt akademiskt, vi var ute och c...