Förra veckan gjorde jag fel. En patient fick en annans läkemedel. Ångesten och rädslan för att det ska ske igen släpper inte taget. Om några timmar ska jag tillbaka till arbetet. Jag bävar redan för att klockan ska bli 20.00 och kvällsmedicinerna ska delas ut. I skrivandets stund är klockan 0530 på morgonen, och sömnen vill inte infinna sig. Tankarna maler, och det känns som en hand kramar all luft ur bröstet.

Jag hade arbetat extremt mycket övertid, tom för att vara mig, och humöret var inte på topp denna kväll. På grund av en inbeordran tidigare under veckan hade jag även fått avboka min tandläkartid och skulle nu behöva gå med tandvärk och ilningar hela jul och nyår, jag var slutkörd.

Vi var tre stycken som arbetade den kvällen. En egentligen helt okay kväll, vi hade att göra, men stressen var inte värre än att den gick att hantera. Patienterna var lugna, men vårdkrävande, och på de flesta behövde vi vara två personer för att klara av att sköta deras dagliga hygien. Mina två kollegor var inne och hjälpte en patient, medan jag höll på att dela ut mediciner. Det larmade på ett rum, och jag gick dit för att svara på ringning. I min hand håller jag medicinburken till de patienten som jag var på väg till. Jag ställer medicinburken på nattduksbordet till den patienten som larmat för att kunna hjälpa till med toalettbestyren. När jag går därifrån glömmer jag den andre patientens medicinburk kvar på nattduksbordet. Jag fortsätter med medicindelningen, och kommer på mig själv någon minut senare att jag ställt kvar medicinburken hos fel patient.

Går tillbaka för att hämta burken, och inser till min fasa att patienten tagit tabletterna som låg i burken. Det kändes som en kall hand tog tag om mitt hjärta och vred runt. Patienten självt tyckte att hon varit jätteduktig. Jag nickade, log, och tänkte att du ska inte ens ha medicin den här tidpunkten, och hade du läst på burken står det varken sitt namn eller personnummer, utan någon annans. Efter den kalla ångesten kom en snabb vrede över patienten som helt plötsligt tog ett eget initiativ efter att ha varit passiv i flera dagar, och sedan kom rädslan. Har jag dödat henne? Kommer hon att dö? Vad var det egentligen för tabletter i burken? Paniken kom och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig lugn. Innerst inne visste jag att det inte var några farliga tabletter, men tänk om de interagerar med patientens egna läkemedel? Tänk om hon är allergisk? Tänk om jag DÖDAT någon? Jag ringer vår läkare som står mitt i matlagningen och försöker hålla mig lugn, men hon genomskådar mig. Hon försäkrar mig om att inget farligt kommer hända, att det är sådant som händer, även om det inte ska hända, och att ingen kommer dö, i alla fall inte av mitt misstag. I den stunden älskade jag vår läkare. Morgonen efter fick jag en kram av vår läkare, och hon sa åt mig att inte tänka mer på det, att glömma och tårarna vällde fram igen, tack doktorn, det betydde mycket för mig.

Jag kan inte glömma. Jag är livrädd. Jag sover inte. Mina händer skakar. Jag kontrollerar läkemedelslistan om och om igen. Jag tar en patient i taget och ger den dess mediciner, och ser att de sväljer den. Ändå är ångesten där, när tittar i burken och patienten är på väg att svälja, säger jag att jag måste bara kontrollera en sak, och tar med mig burken ut igen. Jag kontrollerar tabletterna igen mot det som står, innan patienten får svälja. Ändå är ångesten där, och tankarna maler – var det verkligen rätt piller i burken?

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare efter detta. Kanske tänker jag klarare bara febern lämnar min kropp, när hjärnan inte är igenkleggad med snor, och när tandvärken är borta, men till dess sitter ångesten kvar.

Nu är medicinerna delade för den här kvällen, jag tror det gick bra. Nattpersonalen har anlänt och jag ska lägga mig för några timmars sömn innan det är dags att dela ut morgonmedicinerna. Yepp, blogginägget färdigställdes aldrig imorse, utan först nu, på kvällen, och oron för morgondagen är redan här.

Imorgon är det en trots allt en ny dag, och jag hoppas på att vakna upp och vara mig själv igen, så att jag slipper känna mig så totalt oduglig och med ångesten sittandessom en klump i bröstet.

Förstår att ni hade väntat er något roligare inlägg, ff a då jag inte skrivit på så länge, ledsen att göra er besvikna, men jag lovar, jag är snart tillbaka, och då med besked, vänta bara!

Ta hand om er därute, och krama varandra massor så hörs vi snart! (Då tänkte jag skriva om något betydligt mer spännande, nämligen om min resa i Sydamerika, och om hur jag försökte muta en vakt för att komma in i ett av världens mest ökanda fängelser, nämligen San Pedro, i La Paz, Bolivia).

Det såg ut som hon sov, hennes långa mörkbruna hår låg utspritt över kudden. När jag kom in i rummet för att säga hej, och höra om hon behövde någon inför natten sträckte hon fram sin hand där hon höll en stor hårtuss, hon tittade upp på mig med tårar i sina annars klarblå ögon och sa: Tycker du att jag ful nu?

Detta var en av mina första nätter på mitt nya uppdrag, och jag var så totalt oförberedd. Bröstet snörpte ihop sig, och jag fick inte luft. Jag sa inget. Jag höll på att gå ut igen, då jag inte kunde kontrollera mina känslor, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gick fram till sängen, satte mig ner bredvid henne, strök henne över armen...och har inget minne av vad jag sa. Eller vad hon sa. Jag vet att jag lovade att titta till henne under natten, och försöka se till att hon hade det bra.

Önskar jag kunde säga att man vänjer sig. Det gör man inte. Jag har börjat lära mig att hantera det, men det är tufft. Om en timme är det dags för sista natten denna veckan, imorgon bitti när jag kommer hem är det en ny dag. En ny dag full av möjligheter. Krama varandra lite extra då är ni snälla?

Sov gott och dröm sött!

Ojojoj, idag fick får jag användning för det bra (och påhittade) ordet informationstoxikos.  =) Totalrörigt på jobbet, med lite miss i kommunikationen, inget som inte löste sig, men att känna sig som en total jubelidiot inför läkarna när jag trodde att jag hade koll, det är ingen bra känsla. Jag tillsammans med min handledare  (all cred till henne) redde upp situationerna till det bästa! (Tror jag i alla fall) Dagens handledare pratar mer än någon jag känner, det tycker jag är ganska bra gjort!   

Idag var sista dagen med en personlig handledare. Ledig imorgon, och på lördag kväll är det dags att stå på egna ben. Det kommer att bli hur bra som helst, för jag jobbar då med syster Åsa och Gunsan, och vi ska beställa thaimat. Då kan det inte gå annat än bra! De kommer att få rabiens på mig, men de har båda gott om tålamod som tur är!

Att jag på lördag står på egna ben ska i alla fall firas med att jag kommer att köpa mig ett par nya sexiga stödstrumpor att bära dagen till ära! Lite får en allt unne sej!   

Bluescrewn är klar, och det kommer bli den bästa någonsin, förutom att min bluesmentor och tillika vän Katrin inte kommer att vara där...hon kommer att vara saknad, inte bara av mig, utan av alla, men jag ska göra mitt bästa för att försöka fylla upp vacumet som kommer att uppstå. Känner jag henne rätt så är hon dock inte långt borta!   

Jag kommer hem under bluesen i trygg förvissning om att det kommer att gå hur bra som helst!

Stageguiderna/artistvärdinnorna i år har alla en gedigen erfarenhet inom serviceyrket, och tre av oss har även arbetat tillsammans både på stadshotellet, Dalhall och i Säffle på hotellet, om än i olika perioder och konstellationer. Vi har även med oss en hajpad, superhärlig barnglad tjej som kan se saker ur en annan synvinkel, och som inte bara får oss att le, utan även är ganska galen! Jag tror inte en artist kommer att vija lämna Åmål efter detta!     Vi är alla fyra ursprungligen från Åmål/Säffle, även om ingen av oss är bosatta där just nu, så det blir en inte bara arbete, utan även en härlig liten reunion på hemmaplan!

Skulle någon artist få minskad urinproduktion eller så, så är jag ju numera lite av en expert på njuren och kan ställe en diagnos...eller i alla fall sätta på ett plåster...    

Vi ses väl på bluesen?

 http://www.bluesfest.net/

Det är väl ingen som missat att jag nu är sjuksköterska?

Har arbetat i fem dagar nu, och har ingen aning om hur detta ska gå när jag om två veckor ska stå på egna ben, och inte ha en handledare som ränner runt och rättar till när jag missar saker, eller talar om hur jag ska göra. Det är så många konstiga ord att jag blir helt förvirrad.  Hur jag ska hinna lära mig vad alla betyder och vad de faktiskt innebär, det vette hundan.  Jag är livrädd. Det finns en mening med att när de andra skrev sina namn på sin brosch, skrev jag "Prosit" på min. Det betyder: må det gagna dem alla, vilket för mig är detsamma som: Hoppas jag inte dödar någon. Haha, lite morbid kanske, men det är min förhoppning.

Nu till porren. Jag har börjat dregla efter ådriga män (och kvinnor, men det är färre av dem). På Njurmedicin handlar allt om att spara på kärlen, spara på venerna.  Detta innebär att vi enbart får sticka på ställen som man inte lär sig i skolan. Ovansidan händerna, vilket vi lär oss, men det gör ont, och kärlen spricker ofta har jag märkt. Poff, så är handen blå ett tag framöver, inget farligt, men inte så trevligt.    Undersidan av handleden. Fötterna. Halsen. Det är ställen som inte är så trevlig att sticka på, om än ibland nödvändigt.

Detta gör att jag redan nu har börjar förstå vad sjuksköterskor menar när de talar om porr. Min favoritven, Vena Cephalica, är numera förbjudet område, så naturligtvis ser jag män med denna ven tydligt framträdande överallt, och jag vill så gärna gå fram och känna lite. En sista gång...jag vill bara klämma lite...haha, känner att jag börjar dregla bara jag tänker på det! Kan redan nu klargöra för alla män som har framträdande vener på armarna att om jag  råkar komma lite nära, eller pilla lite på era armar så är det bara för att jag tycker det är otroligt läckert, och jag skulle ge vad som helst för att få sätta en nål i din arm. Så känn dig hedrad och ta inte illa upp!   

Bilderna nedan är mumma det!

Men yuäck, detta blir lite för mycket av det goda...

Ovettigt inlägg? Absolut! Sitter ensam hemma en lördagkväll då jag ska upp och arbeta tidigt, och jag har tråkigt. Då kändes sjuksköterskeporr som ett ganska bra ämne, helg som det är! Läser du detta innan 21 (då jag lägger mig) och vill ha mat så är du välkommen förbi!

Just det, en sak till, jag råkade köpa mig en lägenhet igår. I huset bredvid där jag bor nu. Karlstad får stå ut med mig ett år till, för jag behöver sjukhuserfarenheten, men efter det vill jag allt hem till lilla Åmål igen.  Nu ska jag laga mat, puss och venporr till er alla!

Ps, ikväll tittar jag på:

 Just det, gråtande män med finfina ådror!   

I torsdags fick vi ett bakslag. Igen. Vi var inte ens i närheten av ett godkänt på vårt examensarbete. Hela tiden har vi fått höra att vi är bra. Det kom som en chock, ett slag i ansiktet. Vårt språk var inte tillräckligt akademiskt, vi var ute och cyklade vad det gällde resultatet, introduktionen ska vi inte tala om. Vår handledare gjorde det klart för oss att gå upp på opponering, det kunde vi nog glömma. Vi hade en vecka på oss. En vecka att ändra allt. Ett arbete som upptagit våra tankar dygnet runt sedan jul. Ett arbete som kunde göra att vi blir utan legitimation. Vi hade en vecka på oss.

Jag bröt ihop. Vi bröt ihop. Vi bara grät. Vi var handfallna. Vi klarade inte av att sortera tankarna. Jag åkte och tränade. Jag sparkade, jag slog och  jag skrek ut min frustration. Jag gick på Aichi. Tai chi, fast i vatten, typ. Jag flöt, jag grät. Jag bastade. Jag grät. Jag körde hem. Jag fick stanna bilen, för jag grät så jag inte såg vägen. Min styrka är att jag kan se positivt på saker. Trodde jag. Jag sa till mig själv flera ggr att jag var tvungen att skärpa mig. Att vi skulle fixa detta. Bryt ihop och kom igen. Jag var så låg att jag trodde jag gått in i den berömda väggen. Jag tänkte: Är det såhär det känns, då vill inte jag vara med längre. Jag var ensammast i hela världen. "Alla" andra hade någon, men inte jag. Jag önskade så hårt att det skulle ringa på dörren och någon skulle stå där med en famn jag kunde krypa upp i. En famn som skulle krama mig och säga att allt skulle bli bra. Men dörrklockan förblev tyst, och jag fortsatte att gråta. Jag grät natten igenom. Somnade tillslut.

Vaknade rödgråten, svullen och snorig. Grät lite till. Tänkte på barnen i Somalia. Tänkte på alla som har det värre. Ställde mig framför spegeln, skällde på mig själv för att jag var så självisk. Nu var det skärpning. Det var inte Ragnarök direkt. Världen skulle inte gå under, jag skulle bara hamna lite efter.

Vi slet i 14 timmar. Vi stötte och blötte, vi nollställde oss, Vi bröt ner alla artiklar igen, vi jämförde, letade likheter, olikheter, vi satte ihop dem igen. Vi orkade inte mer. Vi skickade in. Vår handledare sa att hon skulle arbeta med oss under helgen. Lördag fm fick vi feedback. Vårt resultat var bättre. Vi var på rätt väg. Handledaren sa: Bra jobbat. Ta nu helg.  

Det gjorde vi typ. I alla fall lördag. Broder kom hit, vi tränade och åt god mat. Vi smygfotade mannen på bilden och hade trevligt.   På kvällen hade jag inflyttningsfest. Arbetskollegor, klasskamrater och annat löst folk samlades, åt korv, drack bål och avhandlade diverse ämnen.  Hat och Kamasutra diskuterades, men vad som blev sagt tror jag får stanna inom lägenhetens väggar. =)

Vi var tvungna att lämna in före alla andra eftersom att vår handledare var orolig för oss. Vi slet och gjorde långa dagar.  På onsdagen var det dags igen. Vi skickade även till min gamla svenskalärare som fick hjälpa oss med språket. Hon hade inte mycket att anmärka på, hon sa att jag hade förbättrat mig betydligt sedan jag gick i skolan! (; Vi kände själva att arbetet höll högre klass än tidigare, men vi vågade inte hoppas. Torsdag fm. Vi väntade och väntade.  Vi gick en promenad. Inte katten visste jag att jag hade värsta bad- och grillplatsen runt hörnet. Otroligt vackert var det!

Kl. 12 kom ett mail. Det stod: Vad ni än har gjort så har ni hittat nyckeln. Jag hittar bara petsaker att anmärka på. Ni är klara för seminariebehandling. Vi jublade och åkte med min far och bror till Leksand.

    Inget går problemfritt, men Erik fixade biffen. 

Fredag 15.45 skulle vi lämna in på riktigt. Vi hann att ändra det mesta, men inte allt. Arbetet är bra, det är riktigt

bra. Jag är stolt, och jag hoppas att det kommer att vara till nytta för många i framtiden. Till veckan är det dags att försvara arbetet, och opponera på andras. Sedan har vi ytterligare en vecka till på oss att finslipa. Det kommer att gå bra, från och med nu kommer det att gå bra, och jag ser framemot att få mitt liv tillbaka!

Önskar alla en underbar lördag, ni finner mig i restaurangkassan på IKEA om ni vill komma förbi och säga hej! 

Ps, på fredag vill jag att vi alla bär udda sockar! Vilket jag kanske gör varje dag i alla fall, men ändå...=)

Vart ska jag börja? Ingen har väl missat att jag blev utmanad på att genomföra en tjejklassiker?

Om jag ska vara ärlig så tror jag  att det var en utmaning som gick fel...jag tror faktiskt att jag utmanande de andra då jag var säker på att ingen skulle nappa. Jag skulle framstå i bra och sportig dager medan de andra skulle verka lata. Tyvärr var det en som nappade. Rejäl miss i planeringen!

Förra helgen var det dags för kortvasan. Min skidträning hade gått sådär till följd av snöbristen som varit. Innan loppet hade jag samlat ihop ca 1,5  mil fördelat på 4ggr. Åkte nog två ggr förra vintern med, men bara kortare sträckor. Jag har heller aldrig åkt utan att det är spårat.

Jag har hela tiden haft en romantiserad bild av att det ska vara -7, strålande sol och bra spår. Jag skulle dricka kaffe och äta bullar längs vägen, tjata lite med folk och ha det trevligt. Istället var det plusgrader, snöoväder och inga spår at åka i. Att jag inte skulle ta mig runt trots min obefintliga skidteknik fanns inte.

Första 10km gick bra. Ramlade i varenda backe, såg inte ett skit pga snön som vräkte ned, hade skavsår från start då pjäxorna inte var så använda som de borde varit, men höll ändå humöret uppe. Jag var inte ensam om att kämpa, och det kändes riktigt kul! Efter 7km började det att fastna snö under skidorna och jag gick som på styltor. Vallade om vid 11km och tänkte att nu jäkla, nu kör jag! Då hade jag varit ute i dryga 50 minuter, druckit sportdryck, stannat till och lyssnat (och shakat lite) på lite till ett band som spelade irländsk musik, riktigt trevligt, trots mina fall. Jag hade inte skadat någon, och ingen hade skadat mig. So far so good.  Bandet som spelade ser ni på bilden, och en man.

Efter ytterligare 7km hade jag stannat, tagit av mig skidorna och hackat loss is och snö 17ggr. Jag svor och muttrade högt för mig själv  och sa: Det är inte roligt, det är inte roligt. Om och om igen sa jag: det är inte roligt.  Av någon anledning skorrade jag på RRRRRen, kanske för att lätta upp stämningen lite, men jag lyckades inget vidare.    

Vid 17km således beslöt jag mig för att bryta. Ben och armar for åt alla håll då det nu började bli lite isigt, och jag var rädd för att skada någon, samtidigt som det fastnade meter med snö så fort jag kom till en uppförsbacke.  Jag hittade ett par karlar som spelade musik och gick dit (nu hade jag gått ett tag då jag inte kom framåt med skidorna på) och sa att: Det här är inte rrroligt, jag vill bryta.

De svarade att det fick jag inte göra där, om jag inte var skadad eller sjuk då det inte fanns transport som kunde hämta mig. Jag tog mig för låret och sa att aj aj aj, vilken lårkaka jag har fått. De trodde inte på mig.

Jag tänkte att mina ljumskar håller inte 4km till (där jag fick bryta), jag hade nämligen väldiga problem med att hålla ihop benen, de gled isär hela tiden och det tog varenda lårmuskel jag hade för att försöka hålla dem på rätt köl...inte lätt när man är ovan och det är halkigt!

4km till jag fick bryta, då skulle det bara återstå 9km, och det kändes surt. Jag blev sur och tog mina skidor under armen och knallade iväg. Jag försökte åka några ggr till, men när jag stannat 22ggr totalt för att hacka is insåg jag att jag kommer aldrig komma fram. Jag tänkte dock i mitt stilla sinne att om det är spår när jag kommer fram till 21km där jag får bryta, så fortsätter jag.

Det var en backe innan det stoppet. Det var isigt. Jag föll som en fura (igen) och rullade in till blåbärssoppan. Där låg jag i en sprattalde hög och en tjock gubbe med skägg hjälpte mig upp.  mycket snällt.  Jag insåg att jag kan inte kontrollera att jag inte slår någon med stavarna, vilket jag redan gjort ett par ggr, men då hade gått bra. Jag gick för att bryta. Det tog emot, det kändes som ett stort nederlag, men jag hade inte kul längre. Kroppen fungerade, men pannbenet sa stopp. Stoltheten fick sig en knäck, men det var ett bra beslut sett i efterhand.  Strax efter jag brutit kom helikoptern för att hämta en dam som fått en stav i ögat då det var en som tappade kontrollen och  föll...fy vad hon såg ut. Hoppas att det gick bra med henne, det var en del blod...hon var nr: 2 sa de.

   Till mitt försvar vill jag även säga att det var rekordmånga som bröt kortvasan i år, pga obefintliga spår och tungt före. Så har jag fått det sagt med.   

I sjukstugan var det full rulle! Där bjöd det på bullar, saft, buljong och kaffe, OCH vi fick via radio följa  när Sverige tog OS-silver i hockey! Stämningen var på topp bland oss loosers, och vi hade riktigt kul när vi skrek och hejade i väntan på att en buss skulle köra oss till Mora. En väldigt bra avslutning på något som i övrigt var en pina från början till slut. Ska även säga grattis till min vän som inte tackade nej till utmaningen, hon körde i mål på fyratimmarnågonting!

Nu börjar Morden i midsommer, så tack för nu!

Var på gymstick idag, det är vattengympa med en pinne och gummiband, asjobbigt, men jättekul! Det har snabbt blivit en favorit och jag går så ofta tiden tillåter. En av övningarna är att man ska hoppa över en pinne, som hålls fast med båda händerna, samtidigt som mage och rumpa spänns (redan där kör det ihop sig). En svår övning som kräver mycket koncentration från min sida.

   När jag kämpar som bäst för att göra allt detta och SAMTIDIGT försöker undvika att drunkna hör jag att instruktören ropar: Anna, försök att se lite graciös ut också. VA? Om blickar kunde döda i den stunden...jag kämpade ju för livet där ute i det stormande havet! (läs varmvattensbassäng med djupet 130cm).

Jag har hittat ännu en "ny" träningsform som jag hoppas ska kunna få mig iform, och det är Military Fitness. Inte visste jag att träning kunde vara så roligt och inspirerande. Det är jobbigt, det känns som om  lungorna ska sprängas varenda gång (alla fyra jag varit på) , men det som gör det värt att återvända är dels otroligt duktiga, inspirerande instruktörer, men framför allt teamkänslan som är. Alla peppar alla, och hjälper en att orka lite till, fast man egentligen inte orkar...jag har insett genom den här träningen att när jag tror att det inte finns några krafter kvar, så finns det ändå lite till som kan kramas ur, med hjälp av andra. Fantastiskt!

Jag ska erkänna att jag har undvikit denna träningen, jag har blivit erbjuden att följa med flera ggr, erbjuden förresten, min kusin och faster har snarare tjatat på mig, men jag har lyckats komma med en ursäkt varenda gång, jag är ganska duktig på det förstår ni, men jag är glad att jag tillslut följde med. Jag trodde att jag var för otränad, men det visar sig att ALLA an vara med, nåja, mer eller mindre i alla fall! (; Enda molnet på himlen är att de inte finns i Karlstad, utan jag måste åka hem till Åmål, eller Säffle för att delta, vilket är trevligt, men tidsödande.  Läs mer på: http://www.militaryfitness.se/ Ni får blunda för framsidan, jag varnar för starka bilder, och risk för blindhet, så ful är den! Det är nämligen en bild på en hockeyspelande indian från Götet där...

Det blir mycket skriverier om träning nu, men det är det mitt liv består av , tillsammans med att skriva C-uppsats. Jag vill ha mitt liv tillbaka, och jag längtar tills om fyra veckor när uppsatsen är klar(?) och livet återvänder.

Kan någon förklara för mig vad 17 jag har gett mig in på? Kortvasan på fredag, hahahaha! Var lite snö förrförra veckan, så jag åkte skidor med mig själv som coach, samlade ihop totalt 27km, fördelat på  fyra tillfällen.  Då jag inte har haft tid att åka någonstans där det finns snö för att träna, då vi har skrivit uppsats sedan innan jul, så är resultatet att jag fortfarande inte kan åka skidor, åker ena skidan framåt, glider den andra bakåt. Jag hoppas på att någon kan hjälpa mig med lite vallning (har hört att det kan vara bra) innan fredag, då jag inte vet hur man gör och mina skidor inte är vallade.  30km, det borde jag ta mig runt på ren stönighet, har fått vinkar om att det serveras både soppa, kaffe och bullar längs vägen, så blir det soligt och ingen blåst kan det ju bli en riktigt trevlig tur. Kanske kan hitta en kompis att byta några ord med längs vägen, sådant är ju alltid trevligt tycker jag!

Överlever jag fredagens 30km på längdskidor återstår bara cykling och simning, vilket torde bli en spott i havet, för jag kan både cykla och simma. Vill även göra om löpningen eftersom att jag hade ett par spruckna revben när jag sprang Lidingöloppet och inte kunde prestera till max då det gjorde ont som satan, rent ut sagt. Får se hur det blir med den saken, allting har sin tid!

Igår var det väldigt lugnt på jobbet, så jag satt i kassan och sjöng för mig själv, tydligen. Nynnade på "Under en filt i Madrid, ligger en flicka på glid", har Galenskaparna på hjärnan nu i OS-tider efter deras sketch när "vad han nu heter" fastnar i vinkelvolten. Finns på youtube, se den! Hur som haver, jag sjöng visst  "under en filt i Paris", då jag känner att någon knackar mig på axeln (en kund) och säger med försynt och tyst röst: Fin sång, men det ska vara "under en filt i Madrid..." //over and out

Jag är mycket på badhuset nuförtiden. Simmar så gott det går, men det är tufft med en "trasig tricepsmuskel" som inte vill läka sedan jag ramlade med en vespa i Augusti. Mycket klantigt, men det var halt på backen, och det är inte alltid lika lätt att veta vilken broms som bromsar vilket hjul. =) Som tur är var det platt asfalt, så jag gled ganska snyggt längs asfalten, jag kallar det för att jag gjorde en Anja. Igen. Tur det inte var skrovlig asfalt, då hade jag sett betydligt värre ut på kroppen än vad jag gör idag. Ett av såren såg ut såhär:    

Tur jag är tjej, och att det inte var pappa eller broder som slog sig, de hade tjutit som bara den! Även tur jag hade hjälm, då jag tror att huvudet landade först. "Kan inte ha gjort värst ont", som min pappa skulle säga och skrattat. (;

Här är jag och min far  med våra fina vespor!  

Nu kom jag ifrån ämnet. Vi var i Danmark och tittade på Handbolls-Em för några veckor sedan. Vi tackade även hellgren som gjorde sin sista sändning. =(  

Vi hann även med ett besök på ett lokalt badhus, med roliga leksaker och en varm bubbelpool. Den blev lite av en räddning, för fy satan vad kallt det var i Danmark! I duschen så började jag och Stina att diskutera badhushygien, då det i duschrummet var en stor skylt med en kvinna på och punktmarkerade områden som man skulle tvätta med tvål och schampoo innan man tog på sig baddräkten och innan man klev i bassängen. Håret skulle tvättas, sminket skulle bort, armhålor, fötter och inte minst snippa/framstjärt/mus/mjöken/muttan/kompisen (vad det nu kallas) och rumpa skulle tvättas noga.   Vad som borde vara en självklarhet för alla att göra innan man kliver i, då jag inte ens vill tänka på all skit som människor tar med sig i bassängen, ffa de som duschar med baddräkten på. Jag ska ärligt erkänna att jag inte hade tänkt på det så noga innan, nu tänker jag på det hela tiden.

På Sundsta badhus hänger det en skylt innan du går ut till bassängen med orden: Du har väl duschat? De flesta duschar, men jag har aldrig sett någon som tvättar sig innan de kliver ut för att hoppa i plurret. Flera duschar tom med baddräkten på. Om klockan är 18 och du har gått i samma kläder hela dagen, byter först om till baddräkt, sedan duschar/blöter sig (utan att tvätta) och sedan hoppar i plurret, då vill inte jag veta vad som döljer sig under den baddräkten, och då framföra allt i de nedre regionerna och jag vill inte veta allt snusk du drar med dig in i bassängen som även jag ska bada i. Undrar om damen med Paddan duschat?   

Detta var bara en liten tanke så här på kvällskvisten...kommer du att tvätta dig i fortsättningen? =)

Nu ska jag utföra munhygien i alla fall. Puss och natti på er alla!