Vart ska jag börja? Ingen har väl missat att jag blev utmanad på att genomföra en tjejklassiker?

Om jag ska vara ärlig så tror jag  att det var en utmaning som gick fel...jag tror faktiskt att jag utmanande de andra då jag var säker på att ingen skulle nappa. Jag skulle framstå i bra och sportig dager medan de andra skulle verka lata. Tyvärr var det en som nappade. Rejäl miss i planeringen!

Förra helgen var det dags för kortvasan. Min skidträning hade gått sådär till följd av snöbristen som varit. Innan loppet hade jag samlat ihop ca 1,5  mil fördelat på 4ggr. Åkte nog två ggr förra vintern med, men bara kortare sträckor. Jag har heller aldrig åkt utan att det är spårat.

Jag har hela tiden haft en romantiserad bild av att det ska vara -7, strålande sol och bra spår. Jag skulle dricka kaffe och äta bullar längs vägen, tjata lite med folk och ha det trevligt. Istället var det plusgrader, snöoväder och inga spår at åka i. Att jag inte skulle ta mig runt trots min obefintliga skidteknik fanns inte.

Första 10km gick bra. Ramlade i varenda backe, såg inte ett skit pga snön som vräkte ned, hade skavsår från start då pjäxorna inte var så använda som de borde varit, men höll ändå humöret uppe. Jag var inte ensam om att kämpa, och det kändes riktigt kul! Efter 7km började det att fastna snö under skidorna och jag gick som på styltor. Vallade om vid 11km och tänkte att nu jäkla, nu kör jag! Då hade jag varit ute i dryga 50 minuter, druckit sportdryck, stannat till och lyssnat (och shakat lite) på lite till ett band som spelade irländsk musik, riktigt trevligt, trots mina fall. Jag hade inte skadat någon, och ingen hade skadat mig. So far so good.  Bandet som spelade ser ni på bilden, och en man.

Efter ytterligare 7km hade jag stannat, tagit av mig skidorna och hackat loss is och snö 17ggr. Jag svor och muttrade högt för mig själv  och sa: Det är inte roligt, det är inte roligt. Om och om igen sa jag: det är inte roligt.  Av någon anledning skorrade jag på RRRRRen, kanske för att lätta upp stämningen lite, men jag lyckades inget vidare.    

Vid 17km således beslöt jag mig för att bryta. Ben och armar for åt alla håll då det nu började bli lite isigt, och jag var rädd för att skada någon, samtidigt som det fastnade meter med snö så fort jag kom till en uppförsbacke.  Jag hittade ett par karlar som spelade musik och gick dit (nu hade jag gått ett tag då jag inte kom framåt med skidorna på) och sa att: Det här är inte rrroligt, jag vill bryta.

De svarade att det fick jag inte göra där, om jag inte var skadad eller sjuk då det inte fanns transport som kunde hämta mig. Jag tog mig för låret och sa att aj aj aj, vilken lårkaka jag har fått. De trodde inte på mig.

Jag tänkte att mina ljumskar håller inte 4km till (där jag fick bryta), jag hade nämligen väldiga problem med att hålla ihop benen, de gled isär hela tiden och det tog varenda lårmuskel jag hade för att försöka hålla dem på rätt köl...inte lätt när man är ovan och det är halkigt!

4km till jag fick bryta, då skulle det bara återstå 9km, och det kändes surt. Jag blev sur och tog mina skidor under armen och knallade iväg. Jag försökte åka några ggr till, men när jag stannat 22ggr totalt för att hacka is insåg jag att jag kommer aldrig komma fram. Jag tänkte dock i mitt stilla sinne att om det är spår när jag kommer fram till 21km där jag får bryta, så fortsätter jag.

Det var en backe innan det stoppet. Det var isigt. Jag föll som en fura (igen) och rullade in till blåbärssoppan. Där låg jag i en sprattalde hög och en tjock gubbe med skägg hjälpte mig upp.  mycket snällt.  Jag insåg att jag kan inte kontrollera att jag inte slår någon med stavarna, vilket jag redan gjort ett par ggr, men då hade gått bra. Jag gick för att bryta. Det tog emot, det kändes som ett stort nederlag, men jag hade inte kul längre. Kroppen fungerade, men pannbenet sa stopp. Stoltheten fick sig en knäck, men det var ett bra beslut sett i efterhand.  Strax efter jag brutit kom helikoptern för att hämta en dam som fått en stav i ögat då det var en som tappade kontrollen och  föll...fy vad hon såg ut. Hoppas att det gick bra med henne, det var en del blod...hon var nr: 2 sa de.

   Till mitt försvar vill jag även säga att det var rekordmånga som bröt kortvasan i år, pga obefintliga spår och tungt före. Så har jag fått det sagt med.   

I sjukstugan var det full rulle! Där bjöd det på bullar, saft, buljong och kaffe, OCH vi fick via radio följa  när Sverige tog OS-silver i hockey! Stämningen var på topp bland oss loosers, och vi hade riktigt kul när vi skrek och hejade i väntan på att en buss skulle köra oss till Mora. En väldigt bra avslutning på något som i övrigt var en pina från början till slut. Ska även säga grattis till min vän som inte tackade nej till utmaningen, hon körde i mål på fyratimmarnågonting!

Nu börjar Morden i midsommer, så tack för nu!

 

Joline

2 mars 2014 21:18

Gud vad härlig bild på dig!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra veckan gjorde jag fel. En patient fick en annans läkemedel. Ångesten och rädslan för att det ska ske igen släpper inte taget. Om några timmar ska jag tillbaka till arbetet. Jag bävar redan för att klockan ska bli 20.00 och kvällsmedicinerna ska...

Det såg ut som hon sov, hennes långa mörkbruna hår låg utspritt över kudden. När jag kom in i rummet för att säga hej, och höra om hon behövde någon inför natten sträckte hon fram sin hand där hon höll en stor hårtuss, hon tittade upp på mig med tåra...

  Ojojoj, idag fick får jag användning för det bra (och påhittade) ordet informationstoxikos.  =) Totalrörigt på jobbet, med lite miss i kommunikationen, inget som inte löste sig, men att känna sig som en total jubelidiot inför läkarna när jag trod...

  Det är väl ingen som missat att jag nu är sjuksköterska?      Har arbetat i fem dagar nu, och har ingen aning om hur detta ska gå när jag om två veckor ska stå på egna ben, och inte ha en handledare som ränner runt och rättar till när jag mi...

I torsdags fick vi ett bakslag. Igen. Vi var inte ens i närheten av ett godkänt på vårt examensarbete. Hela tiden har vi fått höra att vi är bra. Det kom som en chock, ett slag i ansiktet. Vårt språk var inte tillräckligt akademiskt, vi var ute och c...