Förra veckan gjorde jag fel. En patient fick en annans läkemedel. Ångesten och rädslan för att det ska ske igen släpper inte taget. Om några timmar ska jag tillbaka till arbetet. Jag bävar redan för att klockan ska bli 20.00 och kvällsmedicinerna ska delas ut. I skrivandets stund är klockan 0530 på morgonen, och sömnen vill inte infinna sig. Tankarna maler, och det känns som en hand kramar all luft ur bröstet.

Jag hade arbetat extremt mycket övertid, tom för att vara mig, och humöret var inte på topp denna kväll. På grund av en inbeordran tidigare under veckan hade jag även fått avboka min tandläkartid och skulle nu behöva gå med tandvärk och ilningar hela jul och nyår, jag var slutkörd.

Vi var tre stycken som arbetade den kvällen. En egentligen helt okay kväll, vi hade att göra, men stressen var inte värre än att den gick att hantera. Patienterna var lugna, men vårdkrävande, och på de flesta behövde vi vara två personer för att klara av att sköta deras dagliga hygien. Mina två kollegor var inne och hjälpte en patient, medan jag höll på att dela ut mediciner. Det larmade på ett rum, och jag gick dit för att svara på ringning. I min hand håller jag medicinburken till de patienten som jag var på väg till. Jag ställer medicinburken på nattduksbordet till den patienten som larmat för att kunna hjälpa till med toalettbestyren. När jag går därifrån glömmer jag den andre patientens medicinburk kvar på nattduksbordet. Jag fortsätter med medicindelningen, och kommer på mig själv någon minut senare att jag ställt kvar medicinburken hos fel patient.

Går tillbaka för att hämta burken, och inser till min fasa att patienten tagit tabletterna som låg i burken. Det kändes som en kall hand tog tag om mitt hjärta och vred runt. Patienten självt tyckte att hon varit jätteduktig. Jag nickade, log, och tänkte att du ska inte ens ha medicin den här tidpunkten, och hade du läst på burken står det varken sitt namn eller personnummer, utan någon annans. Efter den kalla ångesten kom en snabb vrede över patienten som helt plötsligt tog ett eget initiativ efter att ha varit passiv i flera dagar, och sedan kom rädslan. Har jag dödat henne? Kommer hon att dö? Vad var det egentligen för tabletter i burken? Paniken kom och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig lugn. Innerst inne visste jag att det inte var några farliga tabletter, men tänk om de interagerar med patientens egna läkemedel? Tänk om hon är allergisk? Tänk om jag DÖDAT någon? Jag ringer vår läkare som står mitt i matlagningen och försöker hålla mig lugn, men hon genomskådar mig. Hon försäkrar mig om att inget farligt kommer hända, att det är sådant som händer, även om det inte ska hända, och att ingen kommer dö, i alla fall inte av mitt misstag. I den stunden älskade jag vår läkare. Morgonen efter fick jag en kram av vår läkare, och hon sa åt mig att inte tänka mer på det, att glömma och tårarna vällde fram igen, tack doktorn, det betydde mycket för mig.

Jag kan inte glömma. Jag är livrädd. Jag sover inte. Mina händer skakar. Jag kontrollerar läkemedelslistan om och om igen. Jag tar en patient i taget och ger den dess mediciner, och ser att de sväljer den. Ändå är ångesten där, när tittar i burken och patienten är på väg att svälja, säger jag att jag måste bara kontrollera en sak, och tar med mig burken ut igen. Jag kontrollerar tabletterna igen mot det som står, innan patienten får svälja. Ändå är ångesten där, och tankarna maler – var det verkligen rätt piller i burken?

Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare efter detta. Kanske tänker jag klarare bara febern lämnar min kropp, när hjärnan inte är igenkleggad med snor, och när tandvärken är borta, men till dess sitter ångesten kvar.

Nu är medicinerna delade för den här kvällen, jag tror det gick bra. Nattpersonalen har anlänt och jag ska lägga mig för några timmars sömn innan det är dags att dela ut morgonmedicinerna. Yepp, blogginägget färdigställdes aldrig imorse, utan först nu, på kvällen, och oron för morgondagen är redan här.

Imorgon är det en trots allt en ny dag, och jag hoppas på att vakna upp och vara mig själv igen, så att jag slipper känna mig så totalt oduglig och med ångesten sittandessom en klump i bröstet.

Förstår att ni hade väntat er något roligare inlägg, ff a då jag inte skrivit på så länge, ledsen att göra er besvikna, men jag lovar, jag är snart tillbaka, och då med besked, vänta bara!

Ta hand om er därute, och krama varandra massor så hörs vi snart! (Då tänkte jag skriva om något betydligt mer spännande, nämligen om min resa i Sydamerika, och om hur jag försökte muta en vakt för att komma in i ett av världens mest ökanda fängelser, nämligen San Pedro, i La Paz, Bolivia).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det såg ut som hon sov, hennes långa mörkbruna hår låg utspritt över kudden. När jag kom in i rummet för att säga hej, och höra om hon behövde någon inför natten sträckte hon fram sin hand där hon höll en stor hårtuss, hon tittade upp på mig med tåra...

  Ojojoj, idag fick får jag användning för det bra (och påhittade) ordet informationstoxikos.  =) Totalrörigt på jobbet, med lite miss i kommunikationen, inget som inte löste sig, men att känna sig som en total jubelidiot inför läkarna när jag trod...

  Det är väl ingen som missat att jag nu är sjuksköterska?      Har arbetat i fem dagar nu, och har ingen aning om hur detta ska gå när jag om två veckor ska stå på egna ben, och inte ha en handledare som ränner runt och rättar till när jag mi...

I torsdags fick vi ett bakslag. Igen. Vi var inte ens i närheten av ett godkänt på vårt examensarbete. Hela tiden har vi fått höra att vi är bra. Det kom som en chock, ett slag i ansiktet. Vårt språk var inte tillräckligt akademiskt, vi var ute och c...

Vart ska jag börja? Ingen har väl missat att jag blev utmanad på att genomföra en tjejklassiker?   Om jag ska vara ärlig så tror jag  att det var en utmaning som gick fel...jag tror faktiskt att jag utmanande de andra då jag var säker på att inge...