Det såg ut som hon sov, hennes långa mörkbruna hår låg utspritt över kudden. När jag kom in i rummet för att säga hej, och höra om hon behövde någon inför natten sträckte hon fram sin hand där hon höll en stor hårtuss, hon tittade upp på mig med tårar i sina annars klarblå ögon och sa: Tycker du att jag ful nu?

Detta var en av mina första nätter på mitt nya uppdrag, och jag var så totalt oförberedd. Bröstet snörpte ihop sig, och jag fick inte luft. Jag sa inget. Jag höll på att gå ut igen, då jag inte kunde kontrollera mina känslor, jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gick fram till sängen, satte mig ner bredvid henne, strök henne över armen...och har inget minne av vad jag sa. Eller vad hon sa. Jag vet att jag lovade att titta till henne under natten, och försöka se till att hon hade det bra.

Önskar jag kunde säga att man vänjer sig. Det gör man inte. Jag har börjat lära mig att hantera det, men det är tufft. Om en timme är det dags för sista natten denna veckan, imorgon bitti när jag kommer hem är det en ny dag. En ny dag full av möjligheter. Krama varandra lite extra då är ni snälla?

Sov gott och dröm sött!