Jag kissade ner mig på jobbet för ett tag sedan. Inte så att det blev en stor pöl runt mig, men tillräckligt för att jag behövde byta byxor.  Jag var jättekissnödig men tänkte att jag klarar av att hålla mig tills jag lämnat in min kassa. Väl ankommen till kassakontoret så har "pengatanten" gömt sig och hoppar fram och skriker när dörren öppnas. Halva IKEA hörde mitt skrik, och kunderna vände sig om och tittade. Det var då det hände. Jag kallas nu inom vissa kretsar på jobbet för Peewee.

Idag har Tess (arbetskollega tillika min kassamentor) upptäckt att om en kund köper en smörkaka så står det "cockie" på kvittot istället för cookie. Hysteriskt roligt en dag som denna. Mattias (ytterligare en skön kollega) tycker att jag och Tess drar "kassa" skämt.   

Jag fick ännu ett skrattanfall idag, då jag inte kunde hålla mig, hur oproffessionellt det än kan verka. Till mitt försvar var det kunden som började skratta...han skulle betala med kort, men det ville inte fungera. Då sa hans väninna: Du måste föra in den långsamt och hårt. Mannen och jag tittade på varandra, och sedan var det kört. Även väninnan skrattade lite generat!

Just nu leder Sverige över Ryssland i handbollen, hoppas att det håller i sig. Jag åker till Herning på fredag för att se semifinalerna och finalerna i Handbolls-EM. Vore trevligt om Sverige kunde finnas med i någon av matcherna. Om inte annat så har jag även packat en dansk tröja. Tänk om det kan bli lika rysaraktigt som när vi var och såg dem spela kvart och semi under OS? Vågar inte ens tänka tanken...

För att knyta an lite till förra inlägget så kan jag nämna att det första som slog mig när jag kom av flyget var att alla löpsedlar skrek ut hur mycket man kunde gå ner i vikt på kortast möjliga tid. Det var faktiskt en liten chock att även nyhetstidningarna hade viktminskning på löpsedeln. Det gjorde stort intryck på mig. De flesta länder jag har arbetat i är det tvärtom, att ha en stor rumpa och fylliga lår innebär att man är vacker, tillsammans med några härliga rynkor! Eller så är det jag som inbillar mig för att jag vill att det ska vara så...  

En annan sak som jag funderat mycket på genom åren var en sak som Shibanis pappa sa. Shibani var en indisk tjej som jag bodde ihop med när jag studerade i Barcelona. Hennes pappa sa att rök gärna en joint då och då, men lova mig att du aldrig tar en cigarett. Här hemma säger vi nästan det omvända...konstigt hur olika det kan vara.

Jag vill även passa på att säga tack till Elionor och Mattias som bjöd upp till en otroligt trevlig kväll igår! Längesedan jag dansade så mycket. Elionor är hon till höger på bilden ovan, jag är den till vänster. Det är även henne jag kommer att få sätta mitt hopp till de närmaste 10 veckorna. Imorgon går nämligen startskottet för C-uppsatsen. Hej då livet för en stund.

Idag bjuder jag på en gammal klassiker då jag uppenbarligen inte har något intressant att berätta just nu...håll till godo! 

Hon kom som ett yrväder...kl. 20.47 22/4 1981. 51cm lång vägandes 4170g och 35cm runt huvudet, jag var alltså stabil redan som nyfödd. Kolsvart hår som stod åt alla håll och blå ögon, rena trollet har jag fått höra.

Kan skryta med att jag höll huvudet stadig redan vid en månads ålder. Jag tror att det är något att skryta om i alla fall! (;

Nästan på dagen två år senare kom min ena broder till världen. Riktigt hur det gick till förtäljer inte historien, men på samma sätt som jag själv och de flesta andra bebisar antar jag. Vi kom via mamma, men jag misstänker även att vår far hade ett finger och lite till med i spelet...Minns inte så mycket från den här tiden, förutom en sak. Min lillebroders dop.

Jag vet inte om ni som läser kan föreställa er hur det är att få ett syskon, om ni inte har ett själva.  Jag antar att jag var fruktansvärt avundsjuk på den här lilla skitungen som fick all uppmärksamhet, i alla fall måste jag har känt så då. Det som hände var att både jag och Erik, som min bror kom att heta, döptes hemma, sommartid. Erik fick all uppmärksamhet. På altanen fanns det en uppblåsbar bassäng med vatten i. Jag hade fått en fin ny klänning till hans dop. Resten är enkel matematik.  

Lite på samma spår har mitt liv fortsatt. Jag bara gör, och tänker inte alltid på konsekvenserna. Allt som oftast går det bra, men ibland hamnar jag i de mest underliga situationer...jag har slått mig själv medvetslös med ett fruset lammelår, jag har blivit ertappad talandes med en torsk som hamnar innanför kockrocken, slagits med kokkorvar, gått vilse i arabiska öknen när min kamel skenade.  Jag har dykt med vilda delfiner och sköldpaddor, blivit biten av en muräna...Jag har besökt ställen och länder jag bara kunnat drömma om tidigare och jag har mött massor med människor runt om i världen har gjort stora, eller små avtryck i mitt liv. Jag har upplevt sorg, och massor med glädje. Jag har sett döden i vitögat, men klarat mig gång efter en annan.  Det har lärt mig att uppskatta livet och jag har levt lite som om att denna minuten kunde vara min sista.

Februari 2011. Jag befann mig i Egypten, igen. Totalt tre år har jag bott och arbetat i detta underbara land. Jag kan inte förstå att folket där gör sig själv så illa. Historien om det kommer nog att berättas en annan gång, men inte idag. Jag var med och evakuerade. Jag hjälpte till så att alla skandinaver som fanns på plats kom ordentligt hem. Själv hade jag skapat mig ett liv, och jag ville inte åka hem. Två timmar innan sista flyget skulle avgå, ändrade jag mig, sprang hem till min lägenhet, packade en liten väska, lämnade mitt liv. Jag vände mig om en sista gång och visste inte om jag någonsin skulle komma tillbaka. Jag följde de andra hem. Jag grät på flyget. Jag grät så jag trodde hjärtat skulle brista och inga tårar finnas kvar.

Vi landade på Gardemoen. Jag böjde mig ner och kysste marken. Allt jag kunde tänka var: Jag är fri. Jag är äntligen fri.