I förrgår blev jag dansk. Igår var jag svensk igen. Idag börjar jag förbereda mig för att bli dansk igen. Danska nationalsången, "Det er ett yndigt land" går på repeat tillsammans med vad jag har förstått, är originalversionen av "Vi er röde, vi er hvide" av Re Sepp Ten. En för övrigt mycket bättre låt än nationalsången! Ser mycket fram emot att sjunga dem hela helgen! Imorgon styr vi kosan mot Danmark, mot Herning, mot EM och "den Jyske Bankboxen"!   

Idag måste dock fokus hållas på artikelsökning. 10 veckor C-uppsats står för dörren.

Titeln är det sista man skriver, men den kom till oss som från en klar himmel igår: Instead of looking at my disability, listen to what I´m trying to tell you. Kommer antagligen att modifieras lite under tidens gång...men visst är den snygg? Tänk att veta vad man vill säga, men ingen förstår eller tar sig tid att lyssna på vad det är du vill ha sagt? Tänk dig in i den situationen och du kommer förstå lite av vart det är vi vill komma. Vi vill belysa kommunikationen mellan vårdpersonal och personer med funktionsnedsättning. Syftet är inte helt färdigt formulerat än, men det blir det förhoppningsvis idag.

Igår fick vi kalla fötter. Vad har vi gett oss in på? Vi ville från början skriva om förståndshandikappade (vilket det inte heter numera, har vi lärt oss, utan "personer med funktionsnedsättning") och rätten till att skaffa barn. Gick inte att få in omvårdnad och en allmänsjuksköterska i det, vilket är två av de kriterier som måste finnas med. Fanns inte heller tillräckligt med studier. Vi ändrade oss till förståndshandikappade och sexualitet, men även där gick vi bet...vår handledare tyckte inte att vi skulle ge upp, utan sa att titta på begreppet "bemötande". Det blev för stort.

Nu sitter vi här och har fem (eller om det är fler) veckors arbete bakom oss med ett arbete om kommunikation. Det är ganska långt ifrån det vi från början ville skriva om, och vi undrar, vad lär vi oss av detta? Det är ett otroligt intressant arbete och vi lär oss massor hela tiden, men hur stor nytta kommer vi ha av detta när vi faktiskt påbörjar vårt nya yrke som sjuksköterskor? Vår tanke var även att skriva om något som andra kunde lära sig något av, och vi funderar på hur mycket nytta detta arbete kan ha för de som redan arbetar inom vårdyrket? Det som är roligt är att detta är något som vi båda brinner för, och det verkar som om att ingen annan har skrivit om samma ämnen tidigare, i alla fall inte på Karlstad Universitet. Att finna studier om detta ämne är otroligt svårt då de studier som finns är gjorda på barn, och vi måste finna studier gjorda på personer över 18år.    

Att byta ämne nu, då är flera veckors idogt arbetande åt fanders, men kanske vi kan lämna något som kan vara behjälpligt för andra i framtiden? Eller så fortsätter vi bara, och ser vad vi finner, vi har redan upptäckt att det finns flera instrument för att mäta smärta hos personer som inte kan göra sig förstådda, t ex. Det visste vi inte. Hur tillförlitliga de är kommer vi att undersöka närmare. Vårt andra alternativ var at skriva om "att leva med tidig demens/alzheimers, ur patientens synvinkel", men även här går vi bet på studier. Tankarna finns på multisjuka äldre, och även på dem som i tidig ålder drabbas av en obotlig sjukdom där man vet att man sakta men säkert går döden till mötes, eller vet att man kommer att bli till en "grönsak" som det kallas i folkmun. Usch, jag ryser bara jag tänker på det, kan inte ens föreställa mig hur jag själv skulle reagera om jag fick en sådan diagnos. Det finns så otroligt mycket jag vill undersöka, som jag vill skriva om, lära mig mer om, och jag vet inte vart jag ska börja...

Jag skulle vilja rädda hela världen, men det är ju inte gjort i en handvändning direkt...    

Att leva med funktionsnedsättning är kanske en bra början ändå? Förhoppningsvis kommer vi fram till ett resultat som kan hjälpa oss att hjälpa andra att förstå dem som inte själva kan förmedla sig.

Vad tycker du, vad vill du läsa om och lära dig mer om?   

Dags att packa det sista och bege mig mot universitet då vi ska ta ett slutgiltigt beslut. Kanske vi ska försöka diskutera våra funderingar med vår handledare? Hoppas att hon finns på uni idag. Vi har haft en ofantlig tur och fått den handledare som vi önskade, hon peppar och hjälper oss, men är samtidigt en riktig "pain in the ass". Hon ger oss inga raka svar, utan bara motfrågor...jag uppskattar det i hemlighet, för hon utmanar oss, hon får oss att inse att vi kan mer än vi tror, vi får jobba för svaren, och vi lär oss! OBS! Detta kommer jag dock inte att erkänna för henne förrns i slutet av kursen och vi har vårt G.   

Önskar alla en underbar dag!